maolions

     Jag vill, precis som alla andra, lägga ut glada och roliga årsresumeér på bloggen och instagram och instastories. Det är det enda jag har sett på sociala medier de senaste dagarna och det ser ut som att alla har haft ett felfritt och fantastiskt år som de nu avslutat på topp med ett perfekt nyårsfirande. Själv sitter jag och känner inte att jag har något att komma med för det känns bara som att det här året varit kass. Jag vet ju att jag känner så för att jag inte mår bra just nu och för att det är jobbigt och tungt just nu, det gör det svårt att se positivt på året som gått. Visst, det här året HAR varit tungt. Långa, tunga perioder och jag har inte mått bra till och från under hela året. Sen åkte jag till England, jag kände att det skulle bli min räddning och där skulle jag bli mig själv igen, det kändes som det var ödet att jag fick det jobbet och jag kände verkligen att dett var helt rätt för mig. Men så fungerade inte det heller. Det känns som ett stort misslyckande. Det känns som att jag gav upp allt jag hade här hemma för att lämna och börja om någon annanstans. Men så sitter jag här igen, i Falköping, fast nu utan en grund att stå på, utan en egen plats att bo på och inget jobb att gå till varje dag. Då är det inte konstigt att det känns som att året vart kass när jag ser på det med den sinnesstämningen jag har nu.

 

     Under hela 2019 och även lite innan har jag känt mig så vilse och jag har ständigt känt en stress i att hitta det jag vill göra, vart jag ska, vad jag ska hitta på härnäst. Jag har tackat ja till allt som trillat ner i knät på mig, vilket har gjort att jag slitits åt alla möjliga håll. Jag har nappat på varenda idé som poppat upp i huvudet och kört på det bara för att få testa nya saker hela tiden. Det är väl därför jag har tappat bort mig själv på vägen för jag har inte alltid gjort det jag vill, jag har gjort allt nytt jag kan.

    Så när jag väl lyckades hitta ett nytt hemma i London, jag skulle äntligen få vara på samma plats i ett helt år, så faller jag tillbaka i min ätstörning och förstör allt. I London var vad jag stoppade i mig det enda som fanns i huvudet och jag kräktes var och varannan dag, mot slutet en eller två gånger i princip varje dag, men jag hade mitt eget space, jag hade min tydliga grund att stå på och jag bodde med en fantastisk familj, jag hade underbara kollegor som jag skrattade med varje dag. Nu är jag hemma och jag har alla mina nära och kära, jag har inte kräkts en enda gång sedan jag kom hem (jag säger inte att jag inte velat, men jag har inte gjort det) men så känns det nu istället som att någon slagit undan benen för mig och jag orkar fan inte resa mig upp.

     Det är liksom inget för instagram.

 

     Min nyårsafton spenderades med människor jag tycker om. Vissa som jag älskar, vissa bekanta och vissa jag inte kände alls, men bra människor allihop. Vi hade roligt, jag hade roligt, vi gjorde roliga saker, men det var inte med dom jag brukar fira med och det var inte på det sättet jag brukar fira så det kändes inte som det var nyår. Det blev en tung kväll och den var fylld med ångest. Ångesten kom tidigt under kvällen och eskalerade, när jag insåg att jag glömt mina små ångesttabletter blev det ännu värre och tillslut sitter jag inlåst på en toalett och gråter.

     Det är inte heller någonting för instagram.