maolions

Hej, hörni

 

     Förra veckan var jag hemma. Hela veckan gjorde jag roliga saker och träffade människor jag älskar och människor som ger mig energi, såna jag kan ventilera till, såna jag kan lita på och såna som gör mig glad. Det var precis vad jag behövde, nu behöver jag det mer än någonsin. Efter att ha vart hemma och bara blivit boostad till tusen med kärlek och värme så var det lite konstigt att komma tillbaka till London i söndags, där jag inte har någon alls på samma sätt. På ett sätt var det skönt för jag BOR ju här och har alla mina saker här, här kan jag få den egentid jag behöver hemma bor jag ju hos någon hela tiden, vilket jag tycker är lite tufft^^ Men jag behöver mina människor. Jag mår nämligen inte så bra :)

 

     På grund av hur jag mått har jag bestämt mig för att avsluta min tid som au pair. Veckan innan jag åkte hem delade jag med mig till mina föräldrar om hur jag faktiskt mått sedan jag kom hit. Jag mejlade familjens assistent och dagen då jag åkte hem berättade jag får min värdmamma att jag inte kommer kunna stanna här ett helt år. Det var ett samtal jag verkligen laddat för, gått igenom allt 100 gånger i huvudet och efteråt var jag helt uttömd för det var så tungt att berätta, men nu är det som en stor tyngd släppt från mina axlar. Jag ska få åka hem. Och det handlar inte om att jag inte trivts med det här jobbet, jag har tyckt det gått skitbra, jag har verkligen klarat av detta bra. Det handlar inte om min värdfamilj för dom är så fantastiskt fina och har verkligen tagit hand om mig, fått mig att känna mig välkommen och visat att de uppskattar det jag gör. Det handlar om att jag inte mår bra psykiskt. Mina ätstörningsbeteenden kom tillbaka efter att jag varit här i bara 1,5 vecka. PANG, sa det så vart jag lika ätstörd som jag var två år tidigare. Jag har försökt kämpa på så gott det går och jag hade länge tron om att jag skulle lyckas ta mig ur beteendet igen och genomföra det här året i London. Men nej, för någon månad sedan blev det värre och mitt huvud och min kropp blir mer och mer påverkat av detta. Jag är liksom inte mig själv längre. 

 

     Det är lite otäckt hur fort ätstörningen kommit att påverka hela mitt liv. Jag levde med ätstörningstankar och sedan bulimi i 3 år och jag vande ju mig, så jag fattade inte varför jag så ofta mådde illa, varför jag inte kunde prestera på fotbollen, varför jag aldrig hade ork, varför magen krampade, varför jag alltid ville dra mig undan och varför jag så ofta var så jävla ledsen utan anledning. Men nu har jag "bara" varit tillbaka i ätstörningen i 3 månader och jag känner redan av allt det där igen. "Jaha, vad det DÄRFÖR jag kände mig febrig varje dag i två år...?" 

     Jag blir så ledsen av att tänka på att jag lät mig själv må såhär och värre i TRE ÅR. Så jag vet att jag vill bryta det här beteendet så snart jag kan för jag vill inte må såhär. Ahne, nu ska jag hem och jag ska läka. Jag har inget datum än då jag får komma hem, men bara vetskapen om att det snart händer är en sån lättnad. 

 

     Igår var en riktig skitdag. En skitdag innebär inte att jag BARA är ledsen. Jag hade många glada och pigga tillfällen, men för att få till det så var jag tvungen att dricka två energidrycker under dagen ^^ Men jag åt en liten frukost + en redbull, gick till gymmet och hade ett riktigt slappt pass för jag orkade ingenting, jag gick en lång omväg hem för att tvinga mig vara ute i solen. Sen kom jag hem, åt & kräktes och la mig på soffan och vilade ett par timmar. Efter lunch och en redbull klarade jag av att jobba, det gick bra. Till kvällen åt jag och kräktes igen och när jag sedan gick jag la mig fick jag en panikattack. Jag har inte fått panikattack sedan jag flyttade till London, men under veckan jag var hemma nu har jag hållt inne så många känslor så nu när jag väl släppte lös allt så gick min kropp bananas. Panikattacken höll i sig i över en halvtimme, det fanns inget stopp och hela kroppen gjorde så så ont. Till slut klev jag upp ur sängen, fortfarande lost i panikattacken, och tog 2 atarax, plockade med mig min dator till sängen och startade VÄNNER. Sedan tog det bara någon minut och så avtog attacken, då var jag helt slut.