maolions

↓

 

 

     Tycker du att detta ämnet är jobbigt eller kan trigga på något sätt rekommenderar jag att du inte läser det här inlägget. Jag har själv varit väldigt osäker till ifall jag skulle göra ett sådant här inlägg någonsin överhuvudtaget för jag vet just hur triggande det kan vara. Men läser man det inte här kan man läsa om det på 100 andra ställen. För en person som närmar sig eller är i en ätstörning är sådana här texter sällan varken en hjälp eller motsatsen.

 

     Bulimia Nervosa är en ätstörning som innebär att du hetsäter och sedan försöker göra dig av med maten, kompensera. Det kan vara genom att träna, fasta, använda laxermedel eller genom att kräkas, i mitt fall gällde så gott som alltid det sistnämnda. Bulimi betyder oxhunger. Man får dessa attacker av hetsätning som upplevs fullständigt okontrollerbara, det är som om någon annan är på insidan och skriker efter det du inte "får" äta, så du äter, tills käkarna värker. Och det går inte att stoppa. Så mycket mat och onyttigt (för oftast är det den onyttiga "förbjudna" maten hjärna skapar ett sug efter) är inte bekvämt att ha i sig, en blir ju illamående av det, det ger skuldkänslor och ångest och samtidigt kommer känslan av att allting måste bort. Jag minns att jag tyckte mig känna varenda liten matbit innuti mig och den var för stor och äcklig och tung. Så man kompenserar. Jag låste in mig på toaletten, eller gick ut och "sprang" i skogen om det var för mycket folk hemma, för att kräkas. Det gjorde ont, alltid. I halsen, i huvudet, på handen som fick bitmärken, i magen. Efteråt kände jag mig alltid äcklad och det gjorde bara ont, överallt. Jag vägde mig ibland innan jag åt, efter jag åt och efter jag kräktes. Jag kunde då gå +0.5kg för att sedan gå -0.8kg. Och var supernöjd av nån jävla skitanledning.

     VARFÖR utsätter man sig för detta? Alltså, det är ju fan inte najs. Inte över huvudtaget. Jag minns att jag alltid var trött, jag hade ont i magen jämt, jag fick IBS och känslig mage, jag mådde fan inge bra. Men efter jag tömt magen på allt innehåll kände jag mig ren. Efter att man kräkts så skickas det också ut ett lugn-och-ro-hormon i kroppen; oxytocin, vilket gör att man blir alldeles slö och dåsig + att det sänker smärtkänsligheten och dämpar ångest. (Jag har inga källor för att just DET hormonet släpps ut, förutom från min psykolog jag gick till under våren 2016) Det är för att lugna kroppen efter det traumat den gått igenom. Då förstår ni att man kanske blir beroende av det beteendet för att få det här lugnande hormonet utpumpat. Jämför det med en rökare som får ta sig en cigarett, eller en alkoholist som tar det efterlängtade glaset.

     Sedan när man väljer att undvika mat och speciellt en viss typ av mat brukar ju suget komma fram för vem som helst. Och när man nästan svälter sig själv, när kroppen känner att den BEHÖVER något, brukar den reagera och berätta för dig att den behöver mat genom en hetsätningsattack. Det är därför du kan känna att det inte är du som styr över det hela...  Så går allt i en hemsk cirkel och för mig blev det tillslut vardag. 

 

     Nu har jag klarat mig 1,5 år utan kräkningar och mitt första år var jag supernoga med att aldrig äta för mycket. Jag var livrädd för att ha för mycket sötsaker hemma, för finns det så äter jag. Jag äter allt jag har. Och jag har väldigt svårt att känna när jag blir mätt, den känslan är liksom borttränad. Så jag var noga med att inte utsätta mig för situationer som kunde trigga igång det här "systemet", den där värdelösa apparaten. Det är först nu i vintras som jag har ätit mat tills jag har ONT I MAGEN, ni vet när man ätit supermycket god mat tills det känns att magen ska spricka. Och det gick bra... Jag minns min första gång det hände och jag blev tårögd av lättnad att jag klarade av det. Precis som alla andra vanliga människor kan! 

     Men sedan dess har jag pressat mig själv lite väl hårt. Jag har ju tänkt att "Jag klarar ju det här nu!" och tänkt att det inte varit så farligt... Det har gått lite väl långt och jag har skapat stora sötsug och lärt kroppen att "det kommer mycket sött när det väl kommer" så äter jag något vill den bara ha mer. Jag får alltså ibland mina episoder av hetsätning (utan att kräkas!!). Det är inte alls med flit, men kroppen reagerar fortfarande så även när jag blir lite hungrig, som att den "behöver" allt.  Så jag får vara så himla noga med att se till att kroppen får i sig vad den behöver, jag har ett stort behov av att äta lite och ofta och jag försöker gå tillbaka till att vara noga och försiktig igen. Men det är det värt och det är ingenting folk i min omgivning behöver tänka extra på, det klarar jag! :D

 

     Jag fick hjälp. Under hela den här tiden har min (numer ex)pojkvän Emil vetat om mina beteenden, han har stöttat mig och hjälp mig så mycket han kan. Han stöttade mig i att berätta för min pappa och sedan har han sett till att jag ätit och / eller inte ätit för mycket när vi hängt. Ett halvår in i detta ville jag inte vara med mer. Då tog jag hjälp av gymnasiets kurator. Hon hjälpte mig söka vidare till S:ta Helenas Anorexi- och Bulimimottagning i Skövde och där blev jag med en gång en patient och fick hjälp av psykolog. Det gav mig jättemycket och jag förstod mitt ätstörningbeteende närmare och HUR det fungerar rent kroppsligt. 

     Trots all den här hjälpen och att min psykolog ansåg att jag var så frisk hon kunde hjälpa mig att bli så jag fick sluta på ätstörningskliniken, så slutade jag inte kräkas. Jag gick regelbundet till psykologen under ett halvår, tills hon trodde jag var "klar där" och efter det fortsatte mitt beteende i över 1,5 år till. Jag hade nån period då jag höll upp en månad, en gång då jag höll upp 3 månader, men det var först efter min Afrikaresa när Emil och jag började bo ihop som jag slutade. Emil sa helt enkelt åt mig att sluta, så jag... slutade. Även fast jag slutade på egen hand då så hade jag aldrig klarat det utan mitt halvår på ätstörningskliniken. Där fick jag alla verktyg jag behövde för att ta mig ur det här beteendet, jag var bara inte redo tror jag. 

 

     Jag har säkert gett er fler frågor efter att ha skrivit den här texten än vad ni hade innan, är det något du undrar över går det självklart att kommentera det här inlägget alternativt skriva till mig via DM på antingen Facebook eller Instagram → @maoliion , om det nu är så att det finns några frågor just jag kan svara på! 

 

Länkar till sidor där det finns hjälp att få! Klicka på en logga för att komma till just den sidan.