Vart ska jag börja?

     Oj oj OJ vad mycket jag har att ta igen nu här på bloggen! Jag har inte haft tid att sätta mig ner och göra inlägg sedan i juli för det har hänt så mycket kul, det har vart massa fix, lite roadtrips och jag har FLYTTAT. Det är ju det dumma; ju mer kul jag gör, desto mindre tid har jag att uppdatera bloggen. En ond cirkel. MEN det innebär ju också att det finns så himla mycket kul att skriva om nu så jag får nog börja ta tag i skrivandet och gå igenom alla mina bilder från i somras, haha. Hösten är ju verkligen här nu men det kanske är lite trevligt att få hålla kvar i sommaren liiiiite till? Så får det bli!
 
     Jag tänker att jag börjar med att ge en liten uppdatering om hur mitt liv ser ut nu. Det har hänt en hel del sedan jag skrev sist, i juli. Jösses det är hela två månader sedan! Jag har flyttat! De senaste 4 åren har 3 av dom innehållit en flytt i september, och så även i år. Nu bor jag i Ingarp, strax utanför Eksjö. Där hyr Erik och jag ett hus tillsammans! Yes, jag har blivit sambo. Alltså huuur mysigt? Utanför huset är en liten dal där det alltid går kor, solen går upp från det hållet och nästan varje morgon är det alldeles disigt. Magiskt, varje morgon. Men det största pluset är ju att jag varje morgon vaknar brevid Erik, det är nästan för bra för att vara sant. Och att ha varandra att komma hem till efter jobbet för ja, nytt jobb har jag skaffat!
 
     Tre jobb har jag lyckats skrapa ihop. Så det känns ju nästan som hemma, haha! Ett litet städjobb på Eriks fars företag; Bara ett par timmar i veckan men att städa i lugn och ro och få lyssna på podd under tiden är ett trevligt extraknäck. Receptionen på ett gym; Forma Framtid heter gymmet och ligger i Eksjö. En av Eriks kompisar berättade för mig att de eventuellt behövde hjälp så jag åkte dit, presenterade mig och sen vart jag återigen antsälld på ett gym. Det tredje jobbet är också liknande det jag haft hemma; Vikarie inom kommunens skolor och förskolor. Så nu får jag flänga runt och upptäcka Småland, med hjälp av adresser och karta för jag har ju verkligen NOLL koll på vart saker ligger, haha. Men det känns bra i alla fall, det kommer va mycket jobb för Erik och mig här men det känns ändå bra. Efter vår lalliga sommar är det dags att ta tag i vuxenlivet. Ett tag i alla fall!
 
     Sist men absolut inte minst, hur mår jag? Jag mår bra. Jag har kämpat med mitt mående i många år, varje dag, och det gör jag fortfarande. Varje dag. Men än mer de senaste 1½ åren. Jag har på den tiden sagt upp mig från min fasta anställning, volontärarbetat i Grekland 1 månad, jag skaffade tre nya jobb på en gång, mitt förra förhållande var påväg utför, jag fick au pair-jobbet i London så inom en månad vart det uppsägning av lägenhet, ett uppbrott och flytt utomlands. Min ätstörning kom då tillbaka, jag lämnade jobbet i London efter 4 månader, flytt hem till mamma, tillbaka på de tre jobben, återhämtning från bulimin medans jag levde med min familj igen, jobbade och inledde ett nytt förhållande. Nu har jag också flyttat till en ny stad, där jag inte kände till nästan något eller någon, jag har skaffat nya jobb och börjat bygga ett nytt liv här. 
     Det är mycket, vissa saker vart kul, vissa härliga och roliga, vissa jobbiga och en del faktiskt bara hemska. Det har utan tvekan varit en berg- och dalbana av känslor och upplevelser... Under våren nu då jag bodde hos mamma har gett mig tiden att återhämta mig igen bland människor jag älskar och på platser jag känner till och känner mig trygg. Bulimin har sakta avtagit och i princip försvunnit, med något enstaka snesteg här och var och panikattacker har jag inte upplevt mer än 5-6 gånger på ett helt år nu. Ångesten har funnits där varje dag, mer eller mindre, fast oftast inte i längre perioder. Men i och med den här flytten har mitt mående fått en helt ny nivå. 
 
     Jag bor nu i ett hus som jag hyr tillsammans med min Erik. Där vi bor känns som "mitt ute i skogen" för mig som tidigare bott i samhälle, på landet, i en huvudstad och i en småstad. Och det är fantastiskt. Det är så lugnt och tyst bortsett från sågverket precis intill och här är bara vi. Även fast vi jobbar & tränar & flänger runt och har oss så känns det som jag dragit ner så på tempot att jag verkligen hinner vila emellan. Jag kan verkligen vila hemma. I mitt hem. Det känns som att detta gjort mig och mitt mående mer stabilt. Inga känslor känns lika extrema och okontrollerbara. Och Erik är som en ångestdämpande tablett med ben. Min tablett. Inte ens mina dåliga dagar är SÅ tunga längre. Jag har de bästa dåliga dagarna nånsin. Att få leva och bo med grabben jag älskar så mycket gör mig lycklig. Erik gör mig verkligen lycklig, på riktigt. Han pushar och stöttar mig i det jag tar mig för och han intresserar sig för allt som har med mig att göra. Sen är han ju bara världens härligaste kille, I guess. 
 
PussHej
 
 
Livet | 2020, Flytt, Gym, Hälsa, Jobb, Ohälsa, Psykisk Ohälsa | | En kommentar |
Upp